Min älskade Gustavo..
Den 18:e Oktober fick jag ta det hemskaste beslutet att låta min bästa vän somna in. Han fick tarmvred på både grovtarm och tunntarm och veterinären sa att en det var endast 20% chans att han skulle överleva en buköppning, så jag lät honom somna in i mina armar på helsingborgs djursjukhus. Nu slipper han lida längre, men jag saknar honom, jag har aldrig upplevt en sådan här saknad förut. Jag saknar att ha honom i mina armar, hans busiga små ponny ögon och det magiska band han och jag hade emellan oss. Men jag lovad att aldrig vara självisk när det gällde Gustav, och det hade varit själviskt att hålla honom kvar. Gud ville ha tillbaka sin vackraste ängel igen, jag trodde bara inte att det skulle bli så snart..
Nu står han här hemma igen, i sin lilla urna som står i ett fint skåp med alla andra hans saker, som verkligen var Gustav, ett tagelarmband, tagelflätor från man och svans, bilder på min finaste kille och massa annat.
Gustav var min allra bästa vän, han fick mig att vilja leva mitt liv igen, fyllt med glädje, skratt och kärlek. Han var och är fortfarande min "the one and only", och jag kommer aldrig kunna hitta en ponny som honom igen. Men det vill jag inte heller, för Gustav var en på miljonen, jag är så tacksam att jag fick bli hans miljon.
Jag vet att han kollar ner på mig, ser varje steg jag tar och är så enormt stolt över mig, för jag gav inte upp efter hans bortgång. Jag valde att leva på minnet av min bästa vän. Han kommer aldrig glömmas, jag kommer aldrig sluta sakna honom och känna att något fattas. Men en dag kommer vi återförenas i himlen. Där ska vi springa och busa som vi alltid gjorde här på jorden. Vi ska sitta och mysa i boxen och jag ska klia honom på halsen och få mysa ner mig i hans man och päls. Men den dagen är inte här ännu, den kommer i framtiden.
Kommentarer
Trackback
